Sista resan till gällivare i slutet på augusti..
Jag landar med flyget i Gällivare, pappa kommer och hämtar mig. Han är helt kritvit i ansiktet och vill sitta ner och vänta på väskorna vilket han annars aldrig gör. Han brukar tycka det är skönt att stå. Vi åker hem till farfar, pappa lägger sig i soffan för han är helt slut. Dagarna går och pappa ligger hemma hos farfar på soffan och vilar. Han äter inget han dricker knappt. Pappa går mer omer ner i vikt. Han blir bara sämre och sämre. Pappa fick morfin suppar utskrivet av läkaren som han tog för att han hade så ont i sin mage. Tiden går och pappa väntar på remiss från Sunder by sjukhus i Luleå. Remissen kommer och det visar sig att Tisdagen den 15 september ska han få komma in. Jag ringer sjuktransport färdigt åt honom så han ska slippa sitta upp hela vägen till Luleå från Gällivare utan istället få ligga ner och sova. Idag (då) är det onsdag. Pappa vill inte äta, han är jätte mager och mår piss. Han vill bara ligga i soffan och vila, han säger att det är grejer han måste fixa som är viktiga men som jag säger att vi kan fixa sen. Pappa vill fixa klart en skuld som någon är skyldig honom, han säger att min bror och jag ska få hälften av pengarna var. Jag blir arg på honom och säger DU SKA INTE DÖ, fattar du väl!!!
Det blir Fredag och pappa är jätte dålig, han ska in till sjukhuset och ta ett benmärgsprov. Jag sätter honom i bilen och kör honom till sjukhuset/akuten. Väl frammer får han åka i en rullstol in till undersöknings rummet. Han ska ta benmärgsprov, doktorn tycker att jag ska gå ut ur rummet för det ser ganska läskigt ut säger han. Jag stretar emot en stund men ger mig och går ut. Doktorn kommer strax efter och frågar mig massa frågor om pappa. Jag säger att dom MÅSTE ta honom till Sunderby sjukhus NU!! Han säger att ja Jacqueline situationen är ganska allvarlig. Efter benmärgsprovet är taget får jag komma in igen. Doktorn frågar om pappa vet vad han lider av. Pappa säger nej- Doktorn berättar att pappa har lymfom. (Lyfom är en sorts lymfkörtel canser) Mitt hjärta stannar och pappa blinar åt mig för att visa att det inte är någon fara. Pappa får lägga sig i ett annat rum där han får dropp. Pappa ber mig hämta hans grejer från lägenheten och från farfar. Jag frågar om han vill att jag ska följa med honom till sjukhuset men han säger att han inte får ta med sig någon i ambulansflyget..När jag samlat ihop alla saker pappa ville ha med sig åker jag tillbaka till akuten och väntar med honom där tills det är dags att åka. Det tog tre timmar innan han fick åka. När sköterska kommer in och säger att ambulansen är klart att föra honom till flyplandet så får jag en jätte stor klump i hjärtat. Jag vet inte om jag någonsin kommer få träffa min pappa igen.. Dom kör ut honom till ambulansen och spänner fast honom jag kramar om honom och pussar han på kinden och kan knappt hålla mig från tårarna. Pappa ger mig en släng puss och får tårar i ögnen.. jag säger hej då och går därifrån... Väl i bilen gråter jag och ringer mamma för att jag vill att hon ska säga att allt blir bra igen...
Jag åker hem en vecka senare till mamma.. Jag pratar med pappa varje dag och ringer hans läkare för att fråga hur det går..Pappa förbjuder oss att komma upp för han vill vara själv.
Den 26 september ringer pappa till mamma 5 på morgonen och säger - förlåt att jag inte ringt, jag har sovit hela dagen. mamma säger- men klockan är bara fem på morgonen men det gör inget att du ringer jag är ändå vaken. Pappa försöker förklara bort sig varför han svamlar och lägger sedan på. Kl 11.00 ringer han till mig och säger att -det blir inte bra det här, jag vet inte vad jag ska göra. Sen lägger han på. Jag ringer mamma och hon undrar vad som händer. Hon tror att han måste ha fått cellgifter. Jag ringer sköterskan och hon säger att Läkaren ringer upp mig så fort hon kan. Redan nästa dag söndag, ringer hon. Hon berättar lungt och sansat -din pappa har fått cellgifter, vi vet fortfarande inte riktigt vad han lider men det är det enda vi kan göra just nu. Det är inte säkert att vi kommer att komma på vad han har i sin kropp fören tiden runnit ut för honom. Jag tycker att ni borde komma upp hit vad han än säger.
Mitt hjärta stannar.. Som en blixt från en klarblå himmel som slår ner rakt i mitt hjärta. Klockan 22.00 samma kväll åker vi hemmifrån med bilen.
Dagen efter kl 16.00 är vi framme och pappa ringer till mig när vi är utanför parkeringen
Han säger - Du och Alexander tänker väl inte komma hit till mig va?, för det vill inte jag. jag svarar- nejdå pappa oroa dig inte.
Jag får skuldkänslor för att jag inte sa som det var till pappa...Vi går in på sjukhuset och upp till hans avdelning. Sekunderna innan vi ska in till honom försöker jag hålla tårarna inne. Jag vet ju att pappa såg risig ut redan när han åkte till sjukhuset, men det jag fick se när jag kom in på sjukhuset fick mig att skrika innombords.. Tårarna sprutade på både mig och pappa. Nu förstod jag att detta var verkligen allvarligt. Pappas enda fråga var - Är jag på väg att dö nu eftersom ni kommer hit till mig?
Jag kan aldrig förklara hur detta känns, det är som att någon hugger en kniv in i ditt hjärta och vrider om .. Mamma och Alexander förstod inte vad jag förstod. Dom hade ju inte sett pappa innan han åkte till sjukhuset, dom förstod inte hur mycket sämre han hade blivit..
Skriver mer någon dag när jag orkar, behöver verkligen få berätta hur det var den sista tiden tillsammans med pappa.