Fortsättning...

Saffrans gul över hela kroppen, bara skinn och ben med blåmärken överallt. Så såg min pappa ut när jag kom in till honom på sjukhuset. Det så inte ut som min vackra runda goa och trygga pappa något mer. Vi säger alla hej och pappa säger - Men vad gör ni här Ni skulle ju inte komma. ??
-klart vi kommer, inte ska du behöva gå igenom det här ensam , säger vi.

Pappa böjer sig frammåt och börja gråta så han knappt får någon luft. Jag lägger min arm för mitt ansikte medan mamma kramar om pappa. Mamma tittar på mig och visar att jag ska försöka att inte gråta, för det blir bara värre för pappa. Alla vi sitter hos honom i sängen och säger att vi har kommit upp för att vi förstod hur tråkit det var här helt själv. Det är då han säger, har ni kommit för att jag håller på att dö? Såklart inte säger vi, fast vi innerst inne vet att han inte kommer klara sig.
Vi frågar pappa om han vill att Alexander ska sova med honom här på sjukhuset? - Ja men visst får han det säger pappa -Då kan vi ju snacka skit hela natten tillsammans , säger Alex.

Mamma och jag åker till min farbror och sover vid kl 21.00. Nästa morgon kl ; 09.00 är vi tillbaka hos pappa.

Pappas njurar fungerar inte heller riktigt som dom ska så han får åka på dialys en gång under veckan. Han får sitta i dialysen i tre,5 timmar (om jag minns rätt) och jag och mamma sitter med honom hela tiden. Han tycker det är läskigt med alla ljud och dom blodröda slangarna som går ut från hans kropp. Jag masserar hans ben och pratar med han hela tiden tills han somnar och är lugn.

Så går hela vecka, vi köper lotter åt pappa så han ska ha någonting kul att göra. Vi köper allt han vill ha och äta eller dricka. Jag masserade hans ben och armar med lotion så han skulle känna närhet och värme. I början tyckte pappa att det var konsigt, men sen blev det en trygghetsgrej för honom. Han fick också lyssna på en låt som jag hade spelat in hos min bror med hans studio grejer . Pappa sa att de var som att en rikgt stjärna sjöng. Han sa att att det var så vackert. Vi köpte tidningen som han ville läsa, och vi satt och drack kaffe med honom ( han drack inte pga magen) Mamma fick en skyddsängel när hon väntade på ett tungt besked om sin canser, denna skyddsängel fick jag bär jag åkte till Spanien för att jobba. Alexander gac iden om att vi skulle ge den till pappa och de gjorde jag. Pappa klappade på min kind och sa - ni är så himla snälla Jacqueline.
Ja han fick allt han önskade sig av oss.

När fredagen kommer så vill Alexander att jag sover hos pappa för han är så trött. (han har varit vaken nästan hela nätterna med pappa när han inte har kunnat sova. Pappa har haft mycket ont i magen och vi har bett dom ge mer morfin så han ska slippa ha ont. ) hur som helst så bestämmer vi att jag ska sova hos pappa några dagar, mamma frågar om jag vill att hon ska sova där med mig, och så klart vill jag de. Jag var ju så himla ledsen hela tiden. Jag grät varje kväll och jag bad att pappa skulle klara sig. Alexander berättade för mig att pappa hade sagt till honom att han aldrig mer kommer få spela fotboll igen. Vi förstod då att pappa förstod hur allvarligt sjuk han var.

Samma dag som Alexander bedstämmer sig för att åka och sova hos vår farbror så börjar pappa svamla massor. När pappa och jag sitter och skrapar hans lotter (vilket han knappt klarar för han är så svag) och mamma ligger och sover i fotöljen hälsar pappa på någon vid han vänstra sida. Han säger liksom mitt i allt
-Hej !

Mitt hjärta nästan stannar, usch, nu är inte pappa sig själv.

På kvällen när vi ska sova frågar pappa mig,
- Jacqueline vart tar alla vägen när dom inte är här?
Jag svarar som om jag vet vad han pratar om,
- Dom går hem till sina familjer eller så går dom ner och äter.
Pappa säger- Jaha, för dom är ju så många
Han pekar med fingret över rummet och än en gång stannar mitt hjärta till. Vad är det han ser egentligen`?

Vi somnar allihopa. Pappa vaknar till ibland och öppnar ett öga och kollar om vi är kvar i rummet, mamma nickar åt honom och han somnar om.

Efter några timmar vaknar jag av att mamma skriker på mig, pappa försöker resa sig ur sängen och säger att han MÅSTE gå på toaletten. Han sitter ju fast i massa slangar som vi måste försöka få med oss. Borta som jag är fattar jag ingenting och mamma säger att

-vi måste ta han till toan NU!!
Han har fått laxerings medel kvällen innan.. När vi väl får honom till toaletten är det redan avföring över hela golvet. Pappa sitter på toan och kramar om mig och gråter. Han är helt borta. Han kramar om mig så hårt och jag känner att han är rädd. Vi duschar honom och bäddar rent i sängen, sen tar vi honom tillbaka så han får somna om. Läkaren berättar för oss att det var blod i avföringen och att det är ett tecken på ett blödande sår i magen.

Pappa hade jätte hög blödningsrisk, hans blod koagulerade inte som de skulle och risken fans vid varje blödning att han skulle förblöda.

Pappa får åka ner på intensiven.. Jag sitter bredvid honom och håller hans hand hela tiden. Han fråga om allt är i sin ordning flera ggr och jag säger till honom att det är lungt, alla måste åka hit ibland och få lite extra kontroll. Pappa förstår inte ens vart han är. Men han är orolig.

Efter en timme nere på intensiven vill pappa att mamma ska komma. Mamma sitter på cafet inne på sjukhuset med min faster som också hade kommit under veckan. Man fick bara vara två personer samtidigt på intensiven så jag bad Alexander att avlösa med mamma. Pappa håller i mammas hand när en läkare plötsligt kommer fram till oss och säger att ahn violl prata med oss. Jag säger till mamma att jag kan sitta kvar hos pappa så kan hon prata med läkaren. Läkaren säger att han vill gärna prata med barnen också, men mamma säger att hon vill höra först vad han har att säga.

Medan jag sitter kvar bredvid pappa och håller hans hand pratar mamma med läkaren och efter en stund kommer hon tillbaka. Pappa sover och mamma viskar försiktigt i mitt öra att läkaren sagt att pappa inte kommer klara sig.. Jag börjar gråta och skaka i hela kroppen.. mamma säger att jag inte får visa för pappa att jag gråter för allt blir så mycket värre för honom. Hon tar mig ut därifrån och vi går upp till avdelningen igen för att vänta på pappa. När vi kommer upp så är alla dä, farfar och alla syskonen.

En ny läkare kommer fram till oss alla när vi sitter i allrummet och säger till oss att vi inte alls ska ge upp hoppet, än finns det en chans. Jag börjar hoppas igen.

Mamma , jag och Alexander sover allihopa hos pappa.

På natten får pappa en blodig diarré till. Mamma väcker oss och säger att vi kanske ska vara med nu ifall att det händer något. Inget mer hände runder den natten.

Nästa dag, Söndag Sitter jag hos pappa hela dagen i sängen. Han får massa morfin så han är väldigt borta. Han svamlar om allt möjligt och frågar mig sex ggr på rad om hur många slangar han har i kroppen. Jag svarar som det är. Han säger bara ok.

Jag sitter i hans säng skavfötters med honom och skriver en låt till pappa som jag ska sjunga för honom sen. Mitt i allt börjar pappa sjung..

-När gäddorna leker i vik och vass och solen går upp...
Han slutar för han kan itne fortsättningen på låten, jag fortsätter
- ...bakom morsans dass,..
pappa sjunger med
. ja DÅ ÄR DET VÅR!!

Han är så glad när han sjunger..
Jag blir så varm i hjärtat att se han så glad även fast han är så dålig..
Han säger till mamma senare på dan att,
- När jag får svårt att andas så ser jag träd med gröna löv.

Det var så skönt att höra honom säga det, det värmde mitt trasig hjärta.

Natten kom igen och pappa får syrgas för han har så svårt att andas.
Nästa dag kommer och han ska än en gång på dialys.

Jag följer med honom ner och han är så orolig för alla apparater. Han säger att han har tappat sin mobil i golvet och att jag måste laga den....det finns ingen mobil i närheten, men jag säger att jag har lagat den såklart., Pappa säger,
- jag måste ringa ett mycket viktigt samtal.
Jag säger,
-man inte får han någon mobiltelefon på dialysen pappa, men vi ringer när vi kommer upp på avdelningen igen.
Pappa svarar,
- Det är ordning och reda på dig Jacqueline

Detta upprepar han några gånger sen sover han.

Han vaknar upp och börjar slita i alla slangar och säger,
-nu SKITER vi i det här!! Jag orkar inte mer, det är ingen idé!

Vi avslutar dialysen tidigare än planerat och åker upp på avdelingen. Pappa somnar direkt han är jätte trött. Mamma säger till läkaren att vi vill ha ett besked nu. Han blir ju inte bättre. Läkaren tycker det är för tidigt att ge upp och ge palliativ vård ( vård inför döden, alltså endast morfin och vätska)

Pappa vaknar till igen under kvällen och säger till mig,
-Jacqueline jag vill duscha, kan vi inte åka hem och duscha snälla?
Jag fixar så han får duscha och får sova utan blöja så han ska slippa att få skavsår. Mamma hjälper sköterskorna att duscha av honom.

Sen somnar pappa igen...

Nu är mitt minne lite dåligt, för jag sov inte under dom tre sista dygnen.
Men läkarna kom fram till att det inte fanns något mer dom kunde göra. Nu var det dags för paliativ vård. Detta var på tisdagen.. Nu visste jag att allt snart skulle vara över och snart skulle jag inte ha någon pappa kvar. Jag låg i sängen hos pappa hela tiden. Jag sa till honom hur mycket jag älskar honom, precis som jag sagt under hela veckan, men nu var det min sista chans att få säga allt jag ville säga till honom. Jag pussade honom och masserade hans mage när han sa att han hade ont. Jag masserade med lotion över hela kroppen. Mamma och jag klippte hans naglar och filade dom och gjorde han fin.

Farfar och syskonen var hos oss hela kvällen och prata med honom. Farfar fick sitta med pappa själv och krama hans hand. Pappa förstod ingenting, han fick så mycket morfin..
Pappa svamlade om allt mellan himmel och jord. Han försökte ibland att slita av sin syrgas och då sa jag till honom att läkaren har sagt att man måste ha den där. Jahaaa, sa pappa och satte dit den igen. Detta upprepades flera gånger. När han fick panik kramade vi honom tills han lugnade ner sig igen. Klockan 22.00 åkte farfar och syskonen till hotellet dom hade tagit in på.

Pappa sov, sov och åter sov... Han var inte kontaktbar. Jag låg och grät bredvid han i sängen och jag sa att han inte skulle vara rädd. Alexander sa till pappa att han inte skulle vara orolig för oss för vi klarar oss alltid. Läkaren sa till oss att pappa ser er inte men han hör er hela tiden... Pappa fick mer och mer morfin.. Vi såg när nurarna lade av för det kom inget urin från kateterna. Mamma sa att nu är det nog nära. Jag grät ännu mera...
Han började andas jätte konstigt, det var långa uppehåll mellan andetagen.

Ca kl:02.30 slår pappa upp sina ögon , han rör dom inte och han blinkar inte. Jag blinkar åt honom och Alexander klappar pappa på kinden och säger att han ska släppa taget. Jag kramar och pussar på pappa och säger att jag älskar honom..

Ner för pappas kind rinner det en tår...Det var en rikgti tår sa läkaren som kom in i samma veva.
Er pappa hör er...

Vi hissa upp pappa lite grann för han får svårt med andningen.. mamma klappar försiktigt på bröstkorgen för att det ska lätta.

Det låter så hemskt, han får knappt någon luft och jag kan ingenting göra..

Pappa börjar mumla något och jag sätter min hand på hans hjärta och säger.. mamma, hans hjärtslag blir svagare.. Mitt i allt rycker pappa bort sin hand från mamma och sträcker sig mot mig och Alexander precis som om han skulle krama om oss sen nästa sekund finns han inte mer....

Efter hans sista andetag så rinner allt av honom ,.. det ser ut som om pappa kliver ut ur kroppen och jag bara skriker.. Alexander kramar om mig jätte hårt och säger lugn Jacqueline han har inte ont något mer.. Han är med farmor nu..Jag springer ut ur rummet och ut ur sjukhuset och bara gråter..Min pappa finns inte mer.. Min pappa är en ängel..

Mamma tvingar mig att sova i ett rum på sjukhuset.. jag tar pappas tröja och somnar.. Mitt hjärta bankar i bröstet på mig..

Kl 07.00 väcker mamma mig och säger att nu är det dags att säga hej då en sista gång till pappa.. Jag vill inte gå in, för jag är jätte rädd, jag är så rädd för hur han kommer att se ut när jag kommer in..
Men mamma håller mig i handen och för mig in till pappa..

Bredvid pappas säng var det ett ljus tänt.. dom hade gjort honom så fin, det såg ut som om hans sov. Mamma sa att jag inte skulle vara rädd. Jag gick fram till sängen, hon förde min hand till pappas mage. Där var han fortfarande varm..Mamma sa att han har väntat på dig Jacqueline, han åker inte fören du har sagt hej då.. Jag tog pappas hand och pussade honom på munnen och sa - Jag älskar dig pappa...








Det finns så mycket mer att skriva, men det här är vad jag orkar berätta...Min pappa var en sån fin person och jag saknar honom så mycket.. Men nu har han det bra., det vet jag. <3>