Nu börjar dagarna äntligen att gå..

Det känns som att tiden står stilla men något slog mig idag! Jag är obveroende, jag är inte ensam, jag har båda mina fötter på jorden, men jag har blivit van. Van att ha någon där, någon när jag kommer hem. Någon som frågar hur de är. Men jag vill vara stark, vill inte verka berörd.. men en låt, en film eller fel ord får mig att minnas igen. Minnas hur vi hade det tillsammans.. Så mycket fint, så mycket jag hoppades på att aldrig behöva glömma.. men nu står jag där, där jag inte vlle hamna.. de är då fan, fan fan fan.. vill inte... Det går inte en enda timme, minut utan att jag tänker på dig. Vill bara glömma... .-nu.. Jag ville aldrig vara den som höll dig tillbaks Det finns nån annan person med ett löfte om ett liv du vill ha Och jag är inte bitter min vän jag önskar dig all lycka som finns En dag så är vi bara en historia bland andra man minns Jag går bland våra minnen där månader blir till år Ibland får man plocka upp bitarna och bara fortsätta gå / Jackie